Vi kommer att gå på föreläsningar på dagen och något äventyr på kvällen. Därefter Ska vi övernatta på hotell. 

Jag borde egentligen vara mer taggad för detta än vad jag är. Jag försöker verkligen känna spänningen och äventyret men....NADA! Jag känner ångest, oro och ledsamhet. 

Jag valde att börja jobba när Millie var 2 månader. Ett val jag fått tagit både bra och dålig kritik för. Jag pluggade administration på distans och fick chansen att jobba med det så min kära mor kunde ta semester. Jag var galet peppad och glad över denna chans men jag vart ganska snart varse om vad de andra tyckte om det. På jobbet upplevde jag VÄLDIGT tydligt hur mina kollegor ändrade bemötande mot mig. Jag undrar verkligen varför! Jag känner mig inte bättre än alla andra för att jag fått bytt arbetsmiljön.  Snarare tvärtom, jag har gett mig på något nytt som jag inte kan något om. Jag arbetar för det mesta själv och har nästan ingen kontakt med resten av arbetslaget vilket jag själv tycker är jättetråkigt. 

Och nu fick jag följa med på kick off med jobbet för att jag har långvik från maj-december och då börjar personalen ifrågasätta och diskutera varför jag ska få följa med. Jag hörde och upplevde missnöjet vilket nu har lett till att jag verkligen inte vet om jag vill följa med. 

Mamma tycker att jag verkligen ska följa med och ha kul men jag börjar fundera på det kommer bli när vi väl är där. Eftersom alla andra gått ihop sig 2 och 2 och önskat rumsfördelning så vet jag ingen som vill dela rum med mig. Så jag hamnade på ett enkelrum. Och även det kan ju lätt uppfattas som särbehandling av andra.  Andra kanske tolkar det som att jag som är Annikas dotter får eget rum medan alla andra tvingas dela. Dock är det helt frivilligt att bo i dubbelrum men jag tror inte riktigt det framgått till alla. 

Jag kan ju med säkerhet säga som så att jobba med sina föräldrar är inte alltid en fördel! Många gånger anser de andra att jag blir särbehandlad och får mer erbjudanden av jobb.  Fast i min systers och mitt fall har det varit väldigt mycket tvärtom. Ni vet "en skomakares barn går alltid med trasiga skor". Jag och Bea har alltid haft högre press på oss då mamma har lagt gott ord för oss för att vi skulle få chansen att jobba på ica. Vi får inte tacka nej till jobb och om du inte är döendes kan du jobba! 

När jag väntade Timmy jobbade jag varje fredag och lördagkväll i några månader för att ingen annan ville ha det schemat.  När jag inte hade barn ställde jag ALLTID upp och jobbade julafton så alla föräldrar kunde spendera jul med sina barn. Jag ställer nu upp för min mor och assiterar henne på kontoret FAST min dotter Bara är 8 månader och jag egentligen är mammaledig. Då började jag som sagt när hon var 2 månader vilket fick jättebra. Tyckte jag och Marcus i alla fall. Jag pumpade ur om dagarna så Marcus kunde ge henne mat medan jag var borta.  Men på jobbet fick jag inte samma respond. Dör dock jag stå till svar för mitt val. "Hon är ju så liten" "Hur får hon mat nu då när du är här" "vart är ditt barn, borde hon inte vara med dig". Och vi lever på 2014! Jag var borta 3-4 timmar om dagen!

Jag känner och tycker att jag gett väldigt mycket till mitt jobb men jag vet att jag är ganska ensam om att tycka det bland mina kollegor.  

Idag Är jag på jobbet lite fler timmar men eftersom Marcus jobbar skift måste jag va hemma tills han måste åka till sitt jobb.  Så jag jobbar inte 100% men kanske 25%. Så får jag dessutom ta med mig jobb hem vilket underlättar. Det är dock lätt att andra upplever det som att jag aldrig är på jobbet.  "Det som inte syns finns inte" 

Ja så det kanske inte är så konstigt att man är lite kluven över denna resa?