Komplettera!

Läste just igenom förra inlägget och insåg att jag missat lite som jag ville få med i texten. 

Jag ville få fram min känsla, irritationen jag kan få när någon annan bestämt vad jag ska göra på "min lediga tid". Som i exemplet när jag kommer hem från jobbet. 
Jag är trött och känner att jag vill sova men då har min man planerat att vi ska titta på film och duscha. Vilket leder till två val för min del,  

1: Går med på hans planer och sover alldeles för lite den natten så jag knappt orkar upp till dagis dagen där på. 

2:Förklarar att jag uppskattar hans planer men förklarar min trötthet. Har jag tur förstår han, har jag otur blir han besviken och jag får dåligt samvete. 

Om jag planerar att hela familjen ska åka till Marieberg en helg utan att delge detta till Marcus uppstår samma situation som ovan. Bara att det är jag som blir besviken, då jag förväntat mig att vi åker. 

Så från och med i måndags försöker jag nu leva ett liv utan dessa förväntningar och planerande över min mans huvud. Inte det lättaste men det ska va lika åt båda hållen.

Allt detta har fått mig in på ett annat spår faktiskt! Jag skrev ju i tidigare inlägg hur både jag och Marcus strävar efter att alltid hjälpas åt med allt i hemmet osv. 
Och egentligen funkar det väldigt bra!
Jag är VÄLDIGT klinisk av mig och MÅSTE ha rent och städat runt mig annars fungerar inte jag som människa.  Därav städar jag dagligen ;)
Marcus som älskar att laga mat, gör det dagligen. Så vi kompletterar varandra väldigt bra, han fixar mycket i trädgården och fixar allt som har med veden att göra. Jag tvättar och inreder osv. Men ändå kan jag inte låta bli att känna att jag många gånger gör så mycket mer! 

Jag inser att jag själv satt mig mycket i denna situation själv.  Eftersom jag ofta måste ha kontroll på hur saker sköts och görs. Så när Marcus och jag träffades och började utveckla vårat förhållande, gick jag i vanlig ordning in och tog kontrollen över det mesta. Jag är storasyster, och blir väldigt ofta i mina relationer med andra människor storasyster åt dom. 
I Marcus och mitt förhållande tog jag ansvar för allt i hushållet vilket till slut gjorde att han inte behövde bry sig längre. Och nu är det så!
Marcus har inte en aning om hur man sätter på en maskin med tvätt! Och jag törs knappt låta honom göra det, då han gärna kör svart med vitt och lite till. ;)

Så nu har jag funderat på hur jag ska få ett slut på detta upplägg av sysslor.och kommit fram till följande....

Jag MÅSTE va tydlig! Eftersom jag gärna klipper gräset och travar ved, har jag inget emot att göra mer av detta när jag ser att det behövs. Så nu måste även Marcus börja ta lite mer av andra initiativ. Plocka ihop all tvätt och dra igång en maskin. För hur skulle han fixa det om vi skulle ha separerat? 

Ja, nu låter det som om jag tar på mig en hel del credd och är typ oersättlig.  Men allt jag vill få fram med mina klagomål är att jag ska se vart jag kan göra en förändring. Förändingar vill jag bara göra på mig själv. För om Marcus och jag skulle börja leta saker som vi vill ändra hos varandra, duger vi inte åt varandra längre. Och så vill jag inte ha det!!!

Så från och med NU, tänker jag sluta va Marcus mamma! Vi måste båda föregå med gott exempel, så Timmy och Millie lär sig hur man tillsammans hjälps åt att fixa ett "perfekt" hushåll ;)

Förväntan

Varje dag när jag sitter och pendlar till jobbet funderar jag mycket och varje gång känner jag att jag måste skriva om det i bloggen. Men varje gång jag kommer hem, kommer livet före och så somnar jag på kvällen utan att ha bloggat. Men nu idag gör jag ett försök! 

Jag tänkte ta upp ordet "förväntan"

Mamma och jag brukar ha väldigt djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord och nu senast diskuterade vi just förväntan.

I just detta fall handlar det om förväntan i relationer. Min mor lever strikt efter att inte ha förväntningar av någon människa,  jag har dock lite andra tankar om detta. 

Jag förväntar mig t.ex. inte att mina vänner ska sitta och ringa mig,  smsa mig eller ha någon form av förpliktelse att göra detta.  Detta är eftersom jag själv är urusel på att höra av mig hela tiden. Jag har alltid varit den typen av person som inte har så stort behov att att umgås med vänner hela tiden och kolla så att de finns där.  Mina vänner är alltid mina vänner oavsett om de hör av sig eller inte. ( skulle kunna utveckla detta lite mer men detta va bara ett exempel och inte anledningen till inlägget)

När det kommer till Marcus och mitt förhållande har jag lite svårt att släppa förväntningarna. Jag förväntar mig inte att han ska ha tid och göra allt som jag vill på vår lediga tid utan jag blir bara glad om han vill vara med på mina planer för dagen.  Men när vi kommer till det kända fenomenet "hemmasysslor" är mina förväntningar genast mycket högre! 

Om jag sätter på en maskin med disk innan jag drar till jobbet och Marcus är hemma hela eftermiddagen förväntar jag mig att han plockar ur den. Och det är för att jag anser att vi är ett team här hemma som samarbetar för att ha det bra. Vi kompletterar varandra och hjälps åt! 
Men när detta inte följs blir jag besviken och till slut blir det ett irritationsproblem. Ett känt problem i många relationer tyvärr. Så min kära mor säger då "ha inga förväntningar för då slipper du bli besviken" eftersom det sedan leder till irritationsproblem och i värsta fall kan bli skilsmässa/separation. 

Om jag nu försöker vrida på detta lite... och hittar på ett nytt exempel.
Marcus kommer hem från jobbet och vi möts i dörren. Han har under dagen lagt upp sin eftermiddag med barnen och vad han tänkt hitta på. Medan jag då har lagt upp min eftermiddag inför jobbet i huvudet, men samtidigt lagt upp planer på att Marcus ska ta hand om disken på sin tid. Jag FÖRVÄNTAR mig detta. ..

Vänder jag på det så ser jag ju att även jag kanske har gjort lite fel. Eller?  Va tycker ni? Även han är ju enig med mig om att vi samarbetar med alla sysslor för att bli den bästa familj vi kan bli. 

Rätt så ofta. .. eller rättare sagt på senare tid blir jag och Marcus "osams" om de mest fjantigaste sakerna.  Och här grundar det sig i Marcus förväntningar. 

Exempel : Jag kommer hem från jobbet vid ca 20.00 och i bilen påväg hem från jobbet tänker jag. "Helvete va skönt det ska bli att sova!" 

(Jag har då under natten kanske varit uppe med en ledsen Millie och en Timmy som drömt mardrömmar. Därefter gått upp 06.30 och gjort Timmy i ordning  för dagis. Lämnat på dagis, ätit frukost,  matat Millie,  städat,  hämtat Timmy på dagis,  fixat lunch, matat lunch,  ätit lunch, fixat mig själv inför jobb osv osv. En helt vanlig dag för de flesta föräldrar.) 

Min enda tanke på väg hem från jobbet är då som sagt sova,  eventuellt äta kvällsmat och kanske hjälpa till att söva ej sövda barn. 

Meeeen.... Marcus har då i sitt huvud tänkt att vi ska ha myskväll, just ikväll!  Så han har förberett och eldat som fan så vi ska kunna ta en låååååååång dusch ihop och eventuellt tankat ner serier som vi ska titta på. 
Missförstå mig inte nu! Jag älskar att han fixat med allt detta och framförallt vill göra allt detta med mig. Men nu är problemet förväntningar igen. Han förväntar sig att det ska bli som han tänkt men jag orkar inte och vill bara sova. Även om de tunga dåliga samvetet gnager sönder mig inifrån eftersom jag inte orkar dela hans planer för kvällen. 

Han blir sur men "jag är inte sur" kommer ur hans sammanbitna läppar och irritationen är påtaglig. 
Lika  påtaglig och uppenbar som min irritation när han inte plockat ur diskmaskinen som jag förväntade mig.

Är våra förväntningar så olika? Båda drabbar vårat förhållande på samma vis efter en tid av besvikelser. Han vill att vi ska ha mer tid åt varandra och jag vill att han hjälper till mer....

Är det mer okej för mig eller honom att va sur?





Vikten!

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om "förväntan". Men jag har så galet mycket att skriva om just förväntningar så det får vänta. 

I stället tänkte jag skriva om vikt,  i synnerhet min egen!  Hur förbannat trött jag är på mig själv och min självdisciplin! När det kommer till alkohol och cigaretter hatt jag väldigt bra disciplin.  Men jag har så FÖRBANNAT svårt att låta bli godis, läsk, kakor, bakverk, glass och chips. Jag önskar jag kunde styra mitt huvud och ha mer kontroll över mig själv. I bland märker jag hur jag gör ursäkter för mig själv i huvudet! "Det gör inget om du äter lite choklad innan maten, du är så hungrig så den kommer förbrännas med desamma" Ja ni ser hur jädra skruvad jag är när det kommer till onyttigheter.  ;) 

Jag och min kära tränings partner Frida var riktigt hurtiga ett tag. Men så kom graviditeten i mellan och redan där börjar man ursäkta sof för sin träning.  Och nu är det ändå 8 månader sedan Millie kom och jag har ännu inte återgått till träningen!  Ändå har jag laddat upp med Olga Rönnbergs senaste träningsbok och betalar 200 kr i månaden till viktväktarna.  För fan Desirée! SKÄRPNING! 

Droppen va verkligen i lördags när vi var med jobbet i sthlm. På mitt hotellrum hade de en stor helkroppspegel som jag ställde mig framför och testade kläder. Jag stannade upp och bara tog in vad jag såg. Hur jag misshandlar min kropp! Och ändå glömmer jag bort den verkliga bilden av mig själv när jag står framför kylskåpet på jobbet som är fullproppat med onyttigheter. För att inte tala om allt godis och fikabröd som tar upp bord och bänkar där! 

Hur svårt kan det va att komma igång?! Mentalt för mig måste jag börja några dagar innan dagen D. Successivt måste jag börja bygga upp inför träningen. 

Såååååå jag även denna gång måste jag verkligen avsätta en dag som ska bli dagen D. För nu jädrar måste jag börja igen!  ;)