Jag tänkte ta upp ordet "förväntan"

Mamma och jag brukar ha väldigt djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord och nu senast diskuterade vi just förväntan.

I just detta fall handlar det om förväntan i relationer. Min mor lever strikt efter att inte ha förväntningar av någon människa,  jag har dock lite andra tankar om detta. 

Jag förväntar mig t.ex. inte att mina vänner ska sitta och ringa mig,  smsa mig eller ha någon form av förpliktelse att göra detta.  Detta är eftersom jag själv är urusel på att höra av mig hela tiden. Jag har alltid varit den typen av person som inte har så stort behov att att umgås med vänner hela tiden och kolla så att de finns där.  Mina vänner är alltid mina vänner oavsett om de hör av sig eller inte. ( skulle kunna utveckla detta lite mer men detta va bara ett exempel och inte anledningen till inlägget)

När det kommer till Marcus och mitt förhållande har jag lite svårt att släppa förväntningarna. Jag förväntar mig inte att han ska ha tid och göra allt som jag vill på vår lediga tid utan jag blir bara glad om han vill vara med på mina planer för dagen.  Men när vi kommer till det kända fenomenet "hemmasysslor" är mina förväntningar genast mycket högre! 

Om jag sätter på en maskin med disk innan jag drar till jobbet och Marcus är hemma hela eftermiddagen förväntar jag mig att han plockar ur den. Och det är för att jag anser att vi är ett team här hemma som samarbetar för att ha det bra. Vi kompletterar varandra och hjälps åt! 

Men när detta inte följs blir jag besviken och till slut blir det ett irritationsproblem. Ett känt problem i många relationer tyvärr. Så min kära mor säger då "ha inga förväntningar för då slipper du bli besviken" eftersom det sedan leder till irritationsproblem och i värsta fall kan bli skilsmässa/separation. 

Om jag nu försöker vrida på detta lite... och hittar på ett nytt exempel.

Marcus kommer hem från jobbet och vi möts i dörren. Han har under dagen lagt upp sin eftermiddag med barnen och vad han tänkt hitta på. Medan jag då har lagt upp min eftermiddag inför jobbet i huvudet, men samtidigt lagt upp planer på att Marcus ska ta hand om disken på sin tid. Jag FÖRVÄNTAR mig detta. ..

Vänder jag på det så ser jag ju att även jag kanske har gjort lite fel. Eller?  Va tycker ni? Även han är ju enig med mig om att vi samarbetar med alla sysslor för att bli den bästa familj vi kan bli. 

Rätt så ofta. .. eller rättare sagt på senare tid blir jag och Marcus "osams" om de mest fjantigaste sakerna.  Och här grundar det sig i Marcus förväntningar. 

Exempel : Jag kommer hem från jobbet vid ca 20.00 och i bilen påväg hem från jobbet tänker jag. "Helvete va skönt det ska bli att sova!" 

(Jag har då under natten kanske varit uppe med en ledsen Millie och en Timmy som drömt mardrömmar. Därefter gått upp 06.30 och gjort Timmy i ordning  för dagis. Lämnat på dagis, ätit frukost,  matat Millie,  städat,  hämtat Timmy på dagis,  fixat lunch, matat lunch,  ätit lunch, fixat mig själv inför jobb osv osv. En helt vanlig dag för de flesta föräldrar.) 

Min enda tanke på väg hem från jobbet är då som sagt sova,  eventuellt äta kvällsmat och kanske hjälpa till att söva ej sövda barn. 

Meeeen.... Marcus har då i sitt huvud tänkt att vi ska ha myskväll, just ikväll!  Så han har förberett och eldat som fan så vi ska kunna ta en låååååååång dusch ihop och eventuellt tankat ner serier som vi ska titta på. 

Missförstå mig inte nu! Jag älskar att han fixat med allt detta och framförallt vill göra allt detta med mig. Men nu är problemet förväntningar igen. Han förväntar sig att det ska bli som han tänkt men jag orkar inte och vill bara sova. Även om de tunga dåliga samvetet gnager sönder mig inifrån eftersom jag inte orkar dela hans planer för kvällen. 

Han blir sur men "jag är inte sur" kommer ur hans sammanbitna läppar och irritationen är påtaglig. 

Lika  påtaglig och uppenbar som min irritation när han inte plockat ur diskmaskinen som jag förväntade mig.

Är våra förväntningar så olika? Båda drabbar vårat förhållande på samma vis efter en tid av besvikelser. Han vill att vi ska ha mer tid åt varandra och jag vill att han hjälper till mer....

Är det mer okej för mig eller honom att va sur?