Pang sa det bara så hade en vecka passerat efter att T valt att lämna oss alla. Dagligen lämnar människor jordlivet och för deras anhöriga står tiden still. Men för alla andra rullar tiden iväg i vanlig ordning.
Människan är uppbyggd på det vis att man glömmer och går vidare, hade vi inte någon sorgeprocess hade vi fastnat och livet hade aldrig gått vidare. Men det gör vi och hur mycket vi än saknar de som lämnat oss kommer vi alltid tillbaka till vår vardag och går vidare med livet.

Jag har ibland problem med att släppa saker som tar mycket av min energi. Och även det stör mig! Att jag liksom vet att det inte är något att haka upp sig på min likförbannat gör man det ändå och funderar.